Bilder och samtal

En varm källa att bada i och ösa ur

Bildsamtalet i klassrummet vill jag alltid ha mer av.

Eleverna lägger ner sin själ i sina bilder. Ofta pågår arbetet tyst och koncentrerat. Min bildgrupp just nu är en drömgrupp. De är motiverade, humoristiska, kreativa och koncentrerade för det mesta. De älskar att göra. Att få instruktioner och igångsättare och sedan få göra. Vissa jobbar snabbt med många idéer medan andra jobbar långsamt och eftertänksamt, länge, med en och samma idé. Jag kan bli så gripen av deras arbetslust. All den energi och den tid som de lägger ner på sina bilder. Ofta tänker jag att det som händer i klassrummet är rena magin, rena trolleriet. Eleverna börjar från ingenting, med sina vita ark och snart är salen full av deras avtryck, iakttagelser och historier. Sådana dagar är det en ynnest att få vara lärare. Jag menar det verkligen. Jag tror att det är själva den gudomliga skapelseakten jag får vara med om. Den är underbar.

Bilden talar och vi ser vad den säger. Men hur pratar vi med varandra om det vi ser?

Och vad för de samtalen med sig vad det gäller förståelse för varandra och det som händer i våra liv och i samhället runt omkring oss?

Jag tänker mig att det finns två viktiga samtal att ha i klassrummet. Dels det där eleverna berättar om sina egna bilder och får respons från sina kamrater i gruppen och dels det samtal som handlar om bilden i samhället. Både om samtidskonsten, vårt historiska bildarv och bilderna i reklam och media.

Bilden blir en plattform där vi utbyter tankar och erfarenheter. Där vi i lugn och ro kan intressera oss för en annan människas tankar. Där kan vi se våra olika verkligheter och hur vi handskas med vårt liv och varandra. Att visa respekt mot sina kamrater genom att beskriva och tolka varandras arbete är en kärleksfull demokratisk handling i ordets bästa bemärkelse. Även själva gruppen växer som en härlig plats att vara i. Tillhörigheten som det goda samtalet skapar, ansikte mot ansikte gör oss tydliga för varandra. Vi externaliserar våra tankar i bilden. Vi kan äntligen samtala om det vi har inom oss och annars inte ser.  Våra egna bilder speglar oss själva i vår samtid.

Mediabilder speglar det vi kallar samhället och som vi måste ta ställning till om vi vill acceptera som det är, bidra till eller förändra. Samtidskonsten ifrågasätter och problematiserar det vi har omkring oss. Det låter som en klyscha men det kan inte sägas på ett enklare sätt. Den bjuder ofta motstånd. Det är något fint att bli bjuden på. Det gör att man får spänna musklerna både intellektuellt och känslomässigt. Det vet vi att man växer av.

Vissa frågor känns viktigare än andra att ta upp i samtal som handlar om bilder i media och samtidskonst. Det är frågor om jämlikhet, genus, makt och kärlek. Grunden för en fungerande demokrati. Den konstnärliga historiska traditionen i vår egen och andras kultur, ger oss förståelse för vilka vi är i ett större perspektiv. Människan är en liten myra på tidslinjen med en kärna som är förunderligt identisk oavsett när och var vi lever våra liv.  

I den nya ämnesplanen i GY11 talas det om förståelse för bildens språkliga funktioner. Det är väl dem vi är ute efter? Bilden talar till oss och vi måste ge eleverna ett språk att svara med. Vi kan kalla det denotativ eller konnotativ analys om vi vill. Varför inte? Eller bildsamtal eller vad man vill.  Att få eleverna att själva börja tala om bilder är en utmaning. Jag brukar tänka, att som man frågar får man svar, som det heter. Den öppna frågan är igångsättaren. Att våga vänta på ett svar, omformulera frågan, vänta igen, låta samtalet ta tid. Jag ser många elever som har svaret så starkt i sig men de vågar inte eller hinner inte finna orden riktigt. Ofta får jag själv lägga band på mig för att inte ta över och ge dem mitt svar. Jag får hejda mig och istället ge dem tid att finna sitt eget

I boken ” Konstens metoder och skolan träningslogik ”(2005), berättar Tomas Saar ombegreppet offentlig intensitet. Han beskriver hur det vi gör eller upplever tillsammans med andra, tex. att sjunga i en kör, eller delta i en teaterpjäs eller liknande, får en ökad betydelse för oss just för att det är en kollektiv upplevelse. Lusten och spänningen blir mer intensiv just för att vi upplever den tillsammans med andra. Det vi känner är inte bara en privat känsla utan en del av en kollektiv erfarenhet i det sociala rummet. Helt enkelt, det vi känner får betydelse när vi känner det med andra. Delad glädje dubbel glädje, slår det mig… Min egen reflektion är att erfarenheten av oss själva blir starkare när vi har den tillsammans med andra. Så enkelt. Vikten av att göra tillsammans, uppleva och diskutera alla typer av bilder är så självklart en resurs för hela synen på varseblivning, perception och inlärning.

Vi har alla läst samma litteratur och deltagit i samma diskussioner på Konstfack. Istället för att referera till texten så vill jag berätta om en bilduppgift jag gjorde i min klass med tanke på denna uppgift.

För att få eleverna att tala om och aktivt uppleva en konstbild så fick de i fyrgrupper göra en denotativ analys av en konstbild och därefter själva göra en fotografisk gestaltning av bilden. En parafras skulle man kunna säga. Jag använde mig av fyra olika bilder ur konsthistorien. Från renässans, barock och nutid. Uppgiften gjordes under en dubbeltimme. Jag började med att visa foton av Cindy Sherman, Maria Friberg och Alex Pragers.  Vi diskuterade genus, makt, narrativa metoder, ljussättning osv. Sedan släppte jag dem fria med varsin kamera i fyrtio minuter. Jag var överlycklig. De var glada och uppspelta efteråt och jag var överlycklig i flera dagar!

Jag återkommer med bild. Måste fråga eleverna först....